Riktiga Afrikaner
Idag åker vi till kusten. I en hyrbil tillsammans med vårt värdpar och deras tre vänner, med andra ord - fem andra Kenyaner, AWSOME! Det ska bli skönt att kunna njuta av solen och faktiskt få bada i havet! Vi är så glada över att Mombasa blev av blev av!
Igår blev vi riktiga afrikaner på riktigt! Någongång i början på veckan slog idén oss att vi ju faktiskt måste fläta håret. Igår blev idén verklighet. Idag ångrar vi oss. Vi har haft många dåliga idéer men denna kan vara en av dem sämre., fy fan vad ont det gör! Efter en natt med väldigt lite sömn många värktabletter känns det dock faktiskt bättre. Vi har i alla fall gjort det och vi har gjort det bra.
Trots plågan vi utstod i flera timmar var upplevelsen helt klart värd att uppleva. En kompis till ”mom” på barnhemmet blev ditringd och kom så klart (vi är ju trots allt i Kenya) cirka fyra timmar sent. Hon plockade fram en handgjord afrohårskam i trä. Hårdhänt som in i vassen började hon fläta så det rök om fingrarna på henne, medens en av oss stod och gapade, fascinerade över tekniken, och den andra satt och knep ihop ögongen och hoppades att idén skulle förbli just det - en idé..
Förresten så ta en titt i tidningen idag för där kan ni kanske få syn på oss!
Insamlingen går fantastiskt bra men sluta inte att sprida det och fortsätt att uppmana folk att bidra. All information om insamlingen till barnhemmet finns det i den fetstila inlägget "Bidra med en slant"
Tusen tack till er alla!
Pappa Sverker kanske inte ska läsa detta...
Är det någonting som är oväntat, galet och helt och hållet vårdslöst så är det trafiken i Nairobi. För det första kör de ju på fel sida av vägen och fel sida av bilen. En kvarleva sedan detta var en brittisk koloni. Trafiklagar existerar inte, vi har faktiskt sett några hastighetsskyltar och trafikljus finns men de är mer en rekommendation än en regel och används inte direkt. Så att köra mot rött är inget konstigt alls. Rondeller är totalt ickefungerande så ingen what so ever lämnar företräde för någon och det här med placeringar i trafiken lär man sig helt enkelt inte när man tar sitt körkort. På grund av allas totala missbehavior orsakas det totalstopp i trafiken allt som oftast. Detta löser dem, speciellt Mwatato bussarna, med att köra på trottoarer eller in på andra vägbanan för att ge en omkörning ett försök och sen tränga sig i en ”lucka”. Detta gör att det istället blir stopp åt andra hållet också då dem är envisa som fan med att inte släppa in i dem så kallade ”luckorna”. Väggarna är på många ställen sjukt dåliga, om där finns asfalt är den troligen sprucken och full av stora hål som du får sick-sacka mellan. Finns det ingen asfalt så är det bara hålla i sig för livet och försöka att inte slå huvudet i taket när bilen bokstavligen studsar fram. För att reglera farten något sånär har de på vissa ställen placerat ut fartgupp. Problemet med dessa är att de som byggde dem troligen hade lite problem med tumstockarna för de är för höga och korta för att en normalbyggd bil skall kunna passera utan att skrapa i. De fyller heller inte så stor funktion eftersom att de kenyanska bilförarna gasar allt vad de kan efter guppen och tvärnitar före. Deras sätt att bedöma avstånd vid omkörning skiljer sig också kraftigt från vad vi lär oss i Sverige. Här är varje omkörning ett ”chicken-race” där man gasar allt vad man kan, i rak rikting mot en annan bil som också gasar allt vad han kan, tills den ena fegar ut och väjer.
Nog för att vi inte är Skånetrafikens största fan, men det är nog dags att sluta klaga. Idag hoppade vi på en Mwatato som var på väg mot Buru Buru, dit vi skulle. Det var bara det att halvvägs dit ångrade sig chauffören. Av någon okänd anledning ville han inte längre köra till Buru Buru. Så det var bara för alla passagerarna att hoppa av, promenera 500 meter till ett busstopp och ta en annan Mwatato.
En annan gång när vi hade varit och ätit med några vänner åkte vi taxi. Utöver chauffören var vi 6 passagerare (4 bak och 2 fram) i en vanlig personbil. Kändes lite halvt olagligt, så vi frågade chauffören ”vad händer om polisen stoppar oss nu?”. ”Här finns inga poliser” fick vi till svar. Vet inte om man ska vara lättad eller skräckslagen.
Etiopisk middag och 14 falls
Först av allt, tack så mycket alla som redan har skänkt pengar och engagerar sig i insamlingen. Vi har redan fått in en hel del pengar och är oerhört tacksamma. Keep up the good work!
Fredagskväll spenderade vi tillsammans med 10 andra volontärer på en Etiopisk restaurang som heter The Smart Village. Det är kul att käka för alla äter från samma fat och man äter med händerna, men det smakar sådär. Helt ok ändå, fast Emilie, som är från Kenya kunde inte låta bli att beställa in lite ugali istället för det sura, etiopiska brödet (som vi inte kommer ihåg vad det heter). Tänk er en gammal kall vit disktrasa som börjat tillta en brun nyans och luktar sådär surt som bara disktrasor kan, blanda i lite gummisubstans så har ni det etiopiska brödet.
Igår åkte vi 2 timmar i mwtato till en grannstad som heter Tikha och sedan vidare ut i vildmarken. Destinationen var ett ställe som heter 14 falls och är just det 14 vattenfall. Supercoolt! Ännu coolare blev det när vi frågade guiderna om det var möjligt att gå in bakom fallen. "jadå, inga problem. Vi bara simmar genom så kan man stå där inne sen." Jag ska inte ljuga, vi var ganska tveksamma. Det såg absolut livsfarligt ut med de tunga strömmarna och vattnet som dånar bland stenarna. De tre kenyanska killarna sa att dem kunde hoppa i och klättra upp för att sen hoppa från vattenfallet för att visa att det var okej. Bra tänkte vi, då kan vi titta och se hur farligt det ser ut (att simma då, hoppa skulle inte falla oss in) vilket såg overkligt enkelt ut. Dem hoppade i smidiga som katter, simmade några tag sen var dem framme på andra sidan. Men det var även det smutsiga vattnen och den kolossala skummassan som höll oss från att hoppa i.. Men tillslut körde vi enligt den enkla principen "Vi kommer ångra oss om vi inte gör det". Så med lite hjälp (mycket hjälp) från de kenyanska pojkarna lyckades vi med många livsfarliga situationer ta oss upp för strömmen och genom fallet. Så där satt vi, på en sten, bakom ett vattenfall i Kenyas vildmark. Perfekt läge för vår standard replik: "Hur fan hamna vi här!?".
Här var det bara det jobbiga kvar, att komma över strömmen till andra sidan. Eftersom vi båda två hade fått det klart för oss av de tre kenyanerna att vi inte alls det var starka simmare var vi en gnutta skakiga.
Agnes hade en beundrare som vägrade släppa hennes hand och som av någon anledning torkade sina kalsonger på huvudet.
Här har vi Sanna, vår svenska kompis.
Bidrag med en slant...
... och öppna möjligheter för dessa barnen.
En del av finansieringen av barnhemmet kommer från olika kyrkor runt om i Nairobi men Good Samaritan är en organisation som är helt och hållet beroende av bidrag. Annars går det inte runt.
Efter att ha övervägt och diskuterat med de som är ansvariga på barnhemmet har vi kommit fram till att det bästa vi från Sverige (det inkluderar alla er där hemma som läser bloggen och följer denna resa) kan bidra med är pengar till skolavgifterna. Detta är en av de absolut största utgifterna hemmet har och en av de absolut viktigaste. Dessa barn har ingenting utanför barnhemmet, så om de ska ha en möjlighet att få ett jobb och överleva behöver de en ordentlig utbildning.
Detta året har fem av barnen på Good Samaritan åkt iväg för att studera på High School. Det är en oerhört stor förändring för dem att flytta ut från de trånga rummen på hemmet och åka iväg till internatskolor. De är väldigt exalterade över att få komma iväg, träffa andra ungdomar, sova på en egen madrass och framför allt lära sig nya saker. Studera är något som dem alla brinner för. Skolavgift, böcker, uniform, sovplats och förvaring. Allting kostar pengar och sammanlagt kostar det ca 3000 svenska kronor per år och barn. Det är riktigt mycket pengar för barnhemmet att trolla fram. Så därför behöver de verkligen all hjälp de kan få.
10 kr ger ett barn skrivböcker för ett helt år
15 kr ger ett barn pennor och sudd för ett helt år
50 kr ger ett barn en ny uniform
100 kr ger ett barn läroböcker för ett helt år
Ni bestämmer helt och hållet hur mycket (och om) ni vill bidra med, ju mer desto bättre naturligtvis, men som ni ser gör även de minsta bidrag stor skillnad.
Pengarna sätter ni in på följande konto:
Clearing: 8214-9 (Swedbank)
Kontonr: 984 233 984-9
Skriv ert namn så vi vet vem vi ska tacka :)
Detta är Agnes konto, den 7:e mars kommer vi sammanställa alla bidrag och skicka in som en summa till ett konto som barnhemmet har speciellt för barnens skolgång.
Tack på förhand från oss och alla barnen på Good Samaritan i Nairobi.
Skräckhistorier
Detta är Vanessa, hon hittades på en av dem lokala bussarna övergiven. Hon fördes till polisen och fick stanna några veckor där innan hon fördes till Good Samaritan. Hon var ca tre år.
Detta är Vincent och Valentine, dem är biologiska syskon. Dem är semi orphans, mamman som var total orphan kunde inte försörja barnen och försökte därför sälja dem för 1000 shilling (ca 100kr) på gatan. "Mom" från Good Samaritan kom i kontakt med mamman och fick henne att komma till barnhemmet för att prata. Hon ville fortfarande sälja dem då hon behövde pengarna och kunde inte tänka sig att stanna på barnhemmet och jobba och då få vara med sina barn, som "mom" erbjöd henne. Hon ville aldrig se dem igen. Detta var för ca ett år sedan.
Detta är Shara, Mwangi och Mburu, dem är alla biologiska syskon. Deras mamma dog av sjukdom, så dem blev lämnade med pappan som misshandlade dem grovt. Framförallt Shara hade det tufft, hon misshandlades så kraftigt att hon har bestående men i hjärnan. Hennes hjärnskada gör att hon har svårt för bland annat att lära sig läsa och skriva. Pappan gifte om sig och den nya frun krävde att antingen få barnen dödade eller iväg lämnade. Även Mwangi och Mburu var svårt skadade när dem fördes till Good Samaritan.
Detta är Moses, han och hans bror Maklim (som vi tyvärr inte har bild på) var övergivna av sina föräldrar och innan dem hittades levde dem ett liv på gatan. Dem sov under bilar och letade metalldelar att sälja för att kunna köpa mat och överleva. Så här levde dem under en lång tid och när dem fördes till barnhemmet var Moses endast två år gammal.
Det läskigaste med dessa historierna är att dem är helt sanna.
Alla hjärtans dag - i Nariobi
Det är ju inte vilken vanlig dag som helst idag. Det vi gjort för att förtydliga detta är att överraska vårt värdpar med rosor, bakelser och choklad i morse. Vi hade också med oss godis till barnen vilket minst sagt var uppskattat.
Elen gick i går kväll (dem kan verkligen inte hantera regn här) och den kom nyss tillbaka. Gud kanske finns ändå?! På tal om honom så kom det i dag eftermiddag in ett himla gäng med män som började staplade upp grejer på bordet vid entrén, toalettpapper, klädet, mjöl, ja lite av varje. Efter en stund kom ytterligare två killar med värsta, inte direkt nya, filmkameran som alla män ställde upp sig för och filmkameran cirkulerande runt, då dem presenterade sig och berättade om hur Jesus gjort det möjligt för dem att donera dessa saker. Efter en stund när "mom" pratat en hel radänga om hur Gud och hur det är han som är grunden till detta hem och att det är han som gör allt möjligt får även vi presentera oss för kameran. Framför en hel grupp med män och 30 nyfikna ungar som verkligen anstränger sig till sitt yttersta för att vara still och tysta får vi även för andra gången höra våra namn i en ytterst plågsam lång bön. - Detta och fast i trafiken (för att det regnat mer idag) har vi spenderat vår alla hjärtans dag med i Nairobi.
En överraskning dock var när vi såg att barnen idag satt och spelade fia med knuff. Ännu finns det hopp!
Glad alla hjärtans dag alla våra vänner och alla dem som vi känner
Ansiktsmålning
Söndagen var en mycket rolig dag, det regnade för andra gången sedan vi kom. Vi kan inte komma på den gång vi någonsin blivit så glada för lite regn, det var fantastiskt.
Sanna (vår nyfunne svenska kompis, som i övrigt arbetar som makeup artist hemma i Sverige) kom med den brillianta idén att göra ansiktsmålningar på barnen och kom efter hennes besök i kyrkan med en trave olika ansiktsfärger till barnhemmet. Kent, vår andra svenska, inte så nyfunne, kompis följde också med till barnhemmet för att hälsa på. Så vi åkte tillsammans med honom för att mötas av dubbelt så många barn som vi är vana vid då hälften går i skolan en bit där ifrån och inte kommer hem från vi redan åkt hem på kvällarna. Så det var minst sagt fullt hus. Barnen var i absolut extas. Det var svårt att få dem att stå i kö till målningen och dem var minst sagt förvirrade av att ha fem stycken vita besökare där på en och samma gång. Cathrin från Frankrike tittade också förbi, så gjorde även hennes rumskompis Efraim från Swiss.
Efter några timmar i total kaos med mycket skratt och glada barn så gav vi oss iväg till och åt middag på något coolt ställe där dem brygger sin egen öl. Till vår stora förvånelse och för vår första gång någonsin blev vi mötta av två män med paraply när vi steg ur bilen som följde oss in till entrén. Till vår enorma besvikelse insåg vi snart efter att åldersgränsen för öl var 25 år.. Som tur var var maten gudomlig och den lilla privata rundvandringen vi fick inne på bryggeriet gjorde restaurangvistelsen inte sämre. Nästan så man kunde bortse från den fåniga åldersgränsen. Som sagt, söndagen var en mycket rolig dag och det regnade dessutom.
Vanessa blir en fjäril
Moangi blir en tiger
Ruben valde av alla djur kanin
Mburu lika glad som vanligt, idag som lejon
Vi försökte få Kent att sluta sig till tigergänget, utan framgång..
Idag har Nairobi varit olidligt varmt!
Trotts att Agnes fortfarande är lite förkyld har vi gett oss ut på lite lugna, korta äventyr igår och idag. Igår kväll åkte vi till Buru Buru där vi träffade en svensk tjej som heter Susanna. Susanna jobbar på ett barnhem inte alls långt ifrån där barnhemmet som vi jobbar på ligger. Supertrevlig tjej. Några av hennes kollegor sällskapade oss en stund också.
Agnes och Susanna.
Vi provade ett lokalt öl som heter Tusker. Älskar att det är en elefant på etiketten!
Agnes hittade en själsfrände i Isländska Freja.
Idag har vi varit på The Junction, käkat och kollat bio. Rätt lugnt och skönt. Framför allt eftersom det är det enda ställe i Nairobi vi varit på som har och använder AC. Riktigt härligt för det har varit tokmånga plusgrader här idag.
Vi åt bland annat en av våra Nairobi-favoriter, Chips Masala. Vet inte om det är lokalt eller om vi bara inte stött på det tidigare, sjukt gott i alla fall.
Vi har också köpt super susiga, kenyanska sandaler.
Har man en fet skalbagge i gardinen när man vaknar så... Underbart också att ha en god vän som är snabb med att fotografera det.
Nu blir nästa utmaning att somna i den sjuka värme vi har på rummet just nu. Vi hoppas på regn och blåst i morgon!
Puss och Kram, Sov Gott
Hemma igen
Denna gången är det är det Agnes som åkt på en förkylning och därför spenderade vi gårdagen hemma och tittade på film, läste och drack te med honung. För att komma ut och se solen för ett ögonblick gick vi ner till den söta lilla killen som säljer frukt och grönsaker precis nedanför husets grind för att se om vi kunde hitta något gott att förtära. Där stod vi i lugnan ro och klämde på avacados när det plötsligt kom en flock kossor springandes mot oss. Två sekunder senare var vi omringade, den söta lilla killen som säljer frukten rasande, och kossorna superglada då dem festa loss på hans tomater. En stund senare kom herden och slog bort dem flesta som då smet in i vår grannport som av någon anledning inte var stängd. Så om du är i Afrika, stäng porten för man vet annars inte vad som lurar bakom dörren när man går ut för att avnjuta sitt morgonkaffe. Jag och Agnes tittade på varandra och sa - Hur fan hamnade vi här? Nej det sa vi inte men det var inte riktigt det vi förväntade oss när vi gick ner för att handla frukt med tanke på att detta är ett relativt tätbebyggt område.
På tal om Agnes förkylning är alla Kenyaners förklaring till fenomenet halsont att personen i fråga har fått i sig för mycket damm från luften och druckit alldeles för mycket kalla drycker. Alltså kallt vatten, kall juice - ja allt som kommer från kylskåpet. Vilket vi tycker så otroligt lustigt. Dem dricker aldrig för mycket kalla drycker i förebyggande syfte utan värmer helst vattnet och har juicen och läsken utanför kylskåpet. Till och med på restaurang frågar servitören om man vill ha sin cola/vatten varm eller kall. Tokigt..
I kväll, om Agnes orkar och kan (hon ska undvika kalla drycker hela dagen) ska vi till något biljardställe tillsammans med en svensk tjej vid namn Sanna som volontärjobbar på ett barnhem i närheten av vårt och hennes vänner. Biljardställe i Nairobi - jag är nervös!
I denna stund när jag sitter och skriver vaknar Agnes och sätter sig upp i sängen med ett ryck och säger högt "Näääeee Tintin" och pekar bort på gardinen bakom sängen. Är det inte myggor så är det ödlor, är det inte ödlor så är det bannemig skalbaggar. Nu måste vi få ut den jäkeln, jag önskar att Pumba var här så han kunde äta den..
Hur hamnade vi här?
Afrika i all ära, verkligen, men nu har vi tappat räkningen för hur många gånger vi har hamnat i en situation där vi har tittat på varandra och ställt oss frågan ”hur fan hamnade vi här?”.
Den väg vi går hemåt på kvällarna efter en dag på barnhemmet är allt annat än förutsägbar. Förutom alla kommentarer, ordet mzungo, how are yous och hellos (ja, vi tror att uppmärksamheten i engelskaklasserna i skolan var en aning bristfällig för många i området) man får är det faktiskt väldigt roligt. Marknaderna med bland annat torkad fisk, grillad majs, höns, kläder för alla väder, mango, ananas och bananer i massor är en upplevelse i sig. Vi har hittat ett favoritställe där en liten dam säljer frukt ur en skottkärra under ett paraply där vi köper en bit inplastad ananas för 10 shilling, drygt 1kr, för att njuta av på vägen. I mitten av den största marknaden korsar en järnväg där det vanligt vis står en kille och grillar majs, idag även två kvinnor och sålde myggnät. Den ser helt igenvuxen och övergiven ut, dessutom är stånden inte ens en meter ifrån järnvägen på båda sidor där det dessutom står folk och köper grejer inom den metern. Men en dag när vi kom gåendes med en ananas i handen kom det fantamig ett tåg på järnvägen. Det gick dessutom fort och det hängde folk ut från fönstren och dörrarna men sjukast av allt var att dem gick/stod/satt på taket. Där stod vi på första parkett för att se då vi precis var på väg att ta ett kliv ut på spåret när vi till vår enorma förvåning såg ett tåg susa mot oss. Tåget stannade efter en stund och folk började strömma ut ur dörrar, fönster och tak. – Hur fan hamnade vi här?
Igår följde vi med ut på en tur för att diskutera och se den mark som ”mom” planerar att köpa tillsammans med en go vän. Diskutera som man gör i Kenya, sätter sig på närmsta bästa plats (i detta fall på kanten av det som grävts ut i en början till grund för huset) och titta ut i tomma intet och vänta på att ett bra förslag ska komma till dem. Tre timmar senare rörde vi på oss för att gå tillbaka mot bilen och åka hem. Inklämda i baksätet tillsammans med två välsatta kenyaner stannade vi en stund senare med ett ”okej, här lämnar vi er, ta nr 36 och hoppa av vid Tuskeys. Det kostar 20 bob, ses imorgon”. Ut kliiver vi till den becksvarta kvällen, till en flock med människor och Matatos som kommer från alla håll. Hittar efter en stund 36 och hoppas för livet att det var rätt nr. – Hur fan hamnade vi här?
Detta är bara två situationer där frågan är värd att ställas och den ställs minst en gång varje dag. Livet i Afrika..
Här har ni bilden som inte kom ut igår. Mburu har lärt sig att flirta. Bara en av många bra saker vi lär dem!
blink, blink
Att vara vit i Kenya är ibland som att vara en apa i en bur. Många människor stirrar väldigt mycket. I och med att just det här med hudfärg är så oerhört känsligt i Sverige där mörka människor är minoritet leker vi lite med tanken på hur det hade sett ut och fått för följder om rollerna var motsatta.
Till exempel är det oerhört vanligt att man hör folk som skriker ordet "msungu" efter en. Detta är ett glåpord för "vit människa". Tänk om det var tvärtom och vi ropade "svarting" eller något liknande efter varje mörk människa som går förbi (vilket säker händer en hel del, men det är ju inte socialt accepterat).
Ett annat exempel är att man kan få betala högre pris på bussarna och på marknader. Tänk om det var tvärtom och chauffören för Skånetrafiken säger "15 kr för dig, 15 kr för dig, 15 kr för dig. Hoppsan, 20 kr för dig, tack.", när en svart människa hoppar på (den busschauffören hade blivit stämd för diskriminering och fått betala skadestånd).
Denna helgen har varit riktigt lugn, men så är det ju för det mesta här i Kenya. I lördags tog vi matatun ner i stan och gick till en marknad där de sålde massor av vackra afrikanska saker. Vi blev sjukt lurade på priset men också sjukt nöjda med våra inköp, så vi klagar inte. Tintin fick tag i två sjukt fina korgväskor, två par örhängen och en liten skulptur av massajfolk. Jag köpte en passficka och ett superhärligt tyg med vackert mönster.
Idag har vi varit på barnhemmet igen, och Tintin lärde Mburu att flirta. Såhär duktig var han:
(okej funka inte att lägga upp bilder, provar imorgon)
Puss och kram och god natt
Vattenlöst
Vattnet har försvunnit igen, vi har nu varit utan vatten i 2 dygn. Vet ni hur stor del vatten är av det vardagliga livet?
- Jag vill duscha.. just det, går inte
- Jag vill gå på toa... just det, går inte
- Jag vill tvätta händerna efter att jag gått på toa... just det, går inte
- Jag vill ha en kopp te... just det, går inte
- Jag vill ha ett glas juice... just det, går inte (finns inga rena glas, och det går inte att diska)
- Jag vill ha ett glas vatten... just det, finns inte
- Jag vill borsta tänderna... just det, går inte
Vi är sjukt handikappade här för tillfället!
För att göra illa värre har det varit en sjukt varm dag i Nairobi idag (vilket gjort oss sjukt svettiga, vilket gör att vi suktar ännu mer efter en dusch), så för att svalka oss några timmar och gå på toaletten åkte vi till Westgate (galleria), käkade och kollade på bio. Kommer in i biosalongen, som är gigantisk, och är helt ensamma! Händer inte speciellt ofta (möjligtvis enbart i Afrika), så vi kände att det var ett ypperligt tillfälle för en rolig bild.
Agnes rumpa
För tillfället ligger vi och drömmer om duschar, och tänker igenom vad vi har gjort sedan vi duschade senast, för ca 2.5 dygn sedan.
- Sovit två nätter i 25 graders värme.
- Spenderat en dag på barnhemmet, bland flugor, getter, kiss, sopor, höns och smutsiga barn.
- Gått igenom två afrikanska slummarknader, där de bland annat torkar fisk och promenerar åsnor (odören på dessa ställen är något utöver det vanliga, går inte att beskriva, måste upplevas).
- Vistats i trafik med oändligt mycket damm och ett avgaslager som nästintill kan skådas med blotta ögat
- Suttit inklämda i lokala Matatos (bussar) med svettiga Kenyaner och loppätna säten.
- Promenerat ca en mil i damm och otvättade kläder.
Någon som vill ha en kram?
Det mesta av detta kan vi hantera. Det jobbigaste är toalettsituationen. Den ser ut som följande:
Tänk er att ni delar en toalett på fyra personer, tänk er nu att den toaletten inte blivit spolad på två dygn. Luktar inte så gott, och du besöker den bara i absoluta nödfall.
Nu ber vi alla att tänka en extra gång ikväll hur lyckliga ni är som kan sätta på kranen och få rent friskt vatten att tvätta er med och att dricka, för det är långt ifrån alla här i världen som kan göra det.
Sov gott :)
En helt vanlig Onsdag i Kenya
En helt vanlig onsdag i Kenya. Gårdagen var som vilken annan dag på barnhemmet, en massa barn med alldeles för mycket energi, x antal kenyaner som prompt försökte tvinga på oss mat och stort medlidande för alla djuren som verkligen inte har det lätt där borta. Men trots dessa vanligheter helt fantastiskt som alltid. Vi kom lagom till barnens lunch, fick reda ut lite gnabb och tjafs i form av att Mburu kom på hur kul det var att ta av sig skorna, sticka in foten (med en strumpa som säkert inte blivit tvättad sedan tillverkning och som tro mig luktar värre än någon fotsvett ni någonsin kan föresälla er) i munnen på James som protesterade kraftigt men då istället fick båda fötterna petade i öronen. Vilket höll på ett tag. kan verkligen inte klandra James som inte var med på den leken!
Vidare till skolan fick vi idag hålla i en engelska-lektion helt själva! Det var kul, det tog dock ett tag innan vi fattade att det var oss dem kallade på när dem räckte upp handen skrek ”techa”.. Det bästa av allt var absolut att vi kunde göra på vårt sätt och slippa bli frustrerade över övriga lärares brist på pedagogik. Idag lärde barnen sig motsvarelser, med framgång dessutom. Mycket skoj!
Senare fram på kvällen försvann Agnes och var borta oroväckande länge, medans jag däremot fick utstå några extra böner, bli påpekad för min storlek och utstå historier om mzungos (vita människor på swahili). När Agnes till min stora glädje dök upp igen var hon täckt med vatten och helt slut. Hon hade alltså fått order om att hämta vatten, jag blev innerligt besviken när jag fick höra att hon inte bar dunken på huvudet.
Efter att vi en stund senare lyssnat på ”mom” när hon pratade allvar med två pojkar som inte skött sig i skolan, som slutade med ”om jag hör någonting från er lärare igen eller från ett annat barn så ska jag döda er” vilket alltid används för att hota med, gick vi hem. Med dem sista orden att vi fick lova att påminna dem här två killarna att om dem missköter sig igen så dödar vi dem.
Det kanske mest förvånande under gårdagen var när vi satt på vårt vanliga ställe där Ngash kommer och hämtar oss på kvällarna. Då han ringde och sa att han var fast i trafiken men att vi kunde gå hem Dunco så länge som inte bor långt därifrån vilket var helt okej för oss. Vii satt, väntade på ytterligare ett telefonsamtal innan vi skulle gå och drack vår smoothie när det plötsligt kom fram en total främling, presenterade sig och sa att han hade blivit skickad av Ngash för att hämta oss, så det var bara att glatt följa med ner och hoppa in i bilen med en total främling i Krenya!
This is life i Africa!!
Om det är något som barnen gillar så är det att bli fotograferade, här riktade jag kameran åt Agnes som lugnt satt och lekte med en liten tjej som inte syns i bild, och två sekunder senare försvann även Agnes huvud ur bild.
Cathrine från Frankrike och barn som fortfarande fascineras av vårt europeiska hår!
Tack till alla er
Vi vill ägna detta inlägg till alla vänner som läser det vi skriver. Framförallt vill vi tacka alla er som tar sig tid att kommentera! Det är fantastiskt kul att läsa! Ni gör det verkligen roligt för oss att skriva ner vad som händer här borta. Keep up the very good work! Tack så mycket
För övrigt väntar vi på pizza som nyss beställts, den ska avnjutas i allra högsta bemärkelse, efter det vår högprioriterade lässtund och sen får det nog vara läggis som gäller. För att vara tipp topp och hänga med i 30 barns tempo under en dag så är sömn nyckeln till överlevnad. Vilket vi båda omfamnar med glädje!
God natt vänner!
