jambokenya

Afrika i all ära, verkligen, men nu har vi tappat räkningen för hur många gånger vi har hamnat i en situation där vi har tittat på varandra och ställt oss frågan ”hur fan hamnade vi här?”.

Den väg vi går hemåt på kvällarna efter en dag på barnhemmet är allt annat än förutsägbar. Förutom alla kommentarer, ordet mzungo, how are yous och hellos (ja, vi tror att uppmärksamheten i engelskaklasserna i skolan var en aning bristfällig för många i området) man får är det faktiskt väldigt roligt. Marknaderna med bland annat torkad fisk, grillad majs, höns, kläder för alla väder, mango, ananas och bananer i massor är en upplevelse i sig. Vi har hittat ett favoritställe där en liten dam säljer frukt ur en skottkärra under ett paraply där vi köper en bit inplastad ananas för 10 shilling, drygt 1kr, för att njuta av på vägen. I mitten av den största marknaden korsar en järnväg där det vanligt vis står en kille och grillar majs, idag även två kvinnor och sålde myggnät. Den ser helt igenvuxen och övergiven ut, dessutom är stånden inte ens en meter ifrån järnvägen på båda sidor där det dessutom står folk och köper grejer inom den metern. Men en dag när vi kom gåendes med en ananas i handen kom det fantamig ett tåg på järnvägen. Det gick dessutom fort och det hängde folk ut från fönstren och dörrarna men sjukast av allt var att dem gick/stod/satt på taket. Där stod vi på första parkett för att se då vi precis var på väg att ta ett kliv ut på spåret när vi till vår enorma förvåning såg ett tåg susa mot oss. Tåget stannade efter en stund och folk började strömma ut ur dörrar, fönster och tak. – Hur fan hamnade vi här?

Igår följde vi med ut på en tur för att diskutera och se den mark som ”mom” planerar att köpa tillsammans med en go vän. Diskutera som man gör i Kenya, sätter sig på närmsta bästa plats (i detta fall på kanten av det som grävts ut i en början till grund för huset) och titta ut i tomma intet och vänta på att ett bra förslag ska komma till dem. Tre timmar senare rörde vi på oss för att gå tillbaka mot bilen och åka hem. Inklämda i baksätet tillsammans med två välsatta kenyaner stannade vi en stund senare med ett ”okej, här lämnar vi er, ta nr 36 och hoppa av vid Tuskeys. Det kostar 20 bob, ses imorgon”. Ut kliiver vi till den becksvarta kvällen, till en flock med människor och Matatos som kommer från alla håll. Hittar efter en stund 36 och hoppas för livet att det var rätt nr.  – Hur fan hamnade vi här?

Detta är bara två situationer där frågan är värd att ställas och den ställs minst en gång varje dag. Livet i Afrika..