Ett år senare...
Hejsan igen!
På lördag är det exakt ett årsedan vi packade väskan och begav oss till Nairobi, Kenya. Ett helt fantastiskt äventyr som man ju kan läsa allt om på den här bloggen om man nu skulle vara intresserad. Här kommer en liten uppdatering på vad som har hänt sedan dess:
För det första får vi tacka alla som bidrog till vår lilla insamling i våras.
Tack till alla trevliga gäster på KenyaGalan som gjorde det till en oförglömlig kväll! Till alla volontärer som serverade, lagade mat, spelade musik m.m. Tack till alla sponsorer som försåg oss med mat och dryck. Tillsammans fyllde vi på barnhemmets skolkassa med drygt 12 000kr den kvällen!
Vi får också tacka GYS i Landskorna för temaveckan de arrangerade i våras. Deras hårda arbete resulterade i ytterligare 6 706 kr som gick direkt till barnens skolgång. Ni spred också mycket glädje på barnhemmet med bilderna och breven ni skickade.
De pengar vi alla tillsammans samlade in i våras har sett till så att alla barnen på Good Samaritan i Nairobi har fått gå i skolan, äta i skolan och fått ordentliga skolböcker och uniformer hela året. Bra jobbat! Nu börjar det dock bli tomt på kontot igen. Imorgon skickar jag ner de allra sista kronorna för att betala skolavgifterna inför kommande termin. Därför ber vi nu återigen om hjälp får alla er hängivna som följt vår resa och barnhemmet i ett år nu. Swedbank sponsrar oss med ett separat konto för dessa pengarna och ett bankgiro. Vilket är följande:
754-1543
Som alltid så tas alla bidrag tacksamt emot.
Vi vill också, med stor sorg, berätta att Alexia, som var en fantastisk liten tjej i vår Good Samaritan familj, gick bort i höstas. Hon blev väldigt sjuk i Malaria och medicinerna hjälpte inte. Hon dog kl 04:30 den 25:e oktober, 4 år gammal.
På Good Samaritan kämpar de på. De har under hösten bland annat byggt om barnhemmet för att höja levnadsstandarden. Riktigt toaletter och ett kök var högt prioriterat. Än har vi inte fått några bilder på resultatet. Vi vet bara att Emilly och Mum är världigt nöjda. Med tanke på dessa kostnaderna för både Alexias begravning och ombyggnaden har Good Samaritan det mer kämpigt än vanligt. Till råga på detta har även en del av barnen tvingats byta skola vilket denna månaden har gett extra utgifter. Därför uppmanar vi igen om att bidrag till denna fantastiska familj alltid är mycket välkommet och oerhört behövligt.
Kom ihåg att väldigt lite ger förvånande mycket.
Titta gärna in på vår blogg med jämna mellanrum för att uppdatera med nya event och händelser. Tack igen för allt visat intresse, det betyder mer än vi kan föreställa oss!
KenyaGala
Hej allihop!
Nu är det snart 2 månader sedan vi anlände i Sverige efter vårt äventyr i Nairobi och det vi saknar absolut mest är ju naturligtvis barnen! Vi håller dock kontakten med dem genom e-mail och telefon och de senaste rapporterna berättar att alla är friska och mår bra. Tack vare alla som bidrog i insamlingen vi hade på plats i Nairobi får alla barnen på Good Samaritan dessutom gå i skolan.
Den 28/5 anordnar vi en välgörenhetsgala för att samla in mer pengar till barnens skolgång. Det kommer bli en toppenkväll med massor av god mat, live musik och lite annat smått och gott. Allt för att barnen som vi lärde känna på denna resa ska kunna fortsätta gå i skolan även nästa år. Eventet kommer äga rum på Café Trettiosjuan på Golfklubben i Landskrona.
Meny
Förrätt:
Karameliserad pilgrimsmussla, hummertartar, råstekt blåmussla samt musselbujong.
Varmrätt:
Lamm i 2 serveringar.
Dessert:
Rabarber, creme på vanilj och hallon.
Till maten serveras noga utvalda viner.
Ni är hjärtligt välkomna kl 18:00 för mingel och fördrink, innan vi sätter oss till bords kl 19:00.
Det kostar 500 kr per kuvert, all vinst går till barnhemmet.
Biljetter kan du köpa direkt på Café 261 på Rådhustorget eller på Café Trettiosjuan på Golfklubben. Du kan också kontakta oss på e-mail: [email protected]
Välkomna!
Stort tack på förhand till våra sponsorer
Servera
Fruktservice
Björk och Magnusson
Svenska Hem
Sista kvällen i Nairobi
Avsked
Vi har många gånger pratat och undrat över vad vi ska svara på frågan ”Hur var Afrika?” och vi har nog fortfarande inte riktigt kommit på ett bra svar. Hur ska vi kunna göra detta land rättvisa genom att förklara i ord och ett fåtal bilder? Hur ska vi kunna förklara så att personen i fråga kan uppfatta det vi upplevt så som vi uppfattat det?
Vi har nog accepterat att det är omöjligt. Så klart kan vi försöka oss på att berätta och förklara men det är omöjligt för någon som inte upplevt Afrika, Kenya eller rättare sagt Nairobi, att förstå hur det verkligen är.
Att säga att resan helt enkelt rakt igenom har varit fantastik hade varit att ljuga. Den har helt klart varit mestadels underbar men också jobbig, frustrerande och svår. Att leva två månader i ett land som är så långt borta från vad vi svenskar är vana vid och tillsammans med människor som lever under helt andra omständigheter och uppvuxna i en helt annan kultur har varit framförallt spännande men också svårt. Att uppleva ställen som vi aldrig, innan vi kom hit, kunnat föreställa oss, som tog veckor om inte månader att smälta. Att träffa på zebror, giraffer, elefanter och lejon. Göra ”high five” med kenyanerna och få komplimanger för att man inte längre kan knäppa jeansen då man ätit för mycket kolhydrater. Att få se otroliga landskap, hemska landskap och det vanliga (för att vara i Afrika) landskap. Att ha levt tillsammans med djupt troende människor som städigt bad, välsigna och tackade oss. Att höra folk stanna, peka och ropa mzungo efter en vart man än går. Att få träffa på världens mest underbara barn som gett oss så mycket glädje, sorg och ren skär lycka. Att leva utan vatten, utan el och under helt andra omständigheter. Framförallt att få komma hem till Sverige en erfarenhet rikare, med nya perspektiv och med en helt annan glädje och syn på livet.
Om det är något vi aldrig kommer att glömma så är det dem här barnen som verkligen har rört vid våra hjärtan och gett så oerhört mycket. Med en kärlek som den vi har till dessa barn har våra hjärtan under denna resa vuxit och gett oss en obeskrivlig upprymdhet. Är det någon som lärt oss något under denna resa så är det barnen.
Med väldigt många känslor åker vi om några timmar tillbaka till Landskrona. Tanken om att få sova i sin egen säng med en toalett och dusch som man kan lita på att alltid fungera tränger sig med jämna mellanrum in mellan dem jobbiga känslorna att lämna detta ställe.
Herre Gud vad vi kommer att sakna detta barnhem!
Tusen tack!
Tillsammans har vi samlat in en summa på 10 842 kr!
Lena och Vida
Paul O
Monica
Gunnel
Helle
Namibia
Inger Edman
Margaretha S
Mamma Eva och pappa Sverker
Kamilla
Pappa Patrik
Syster Ellen Shlashla
Ulla Wirehn
Familjen Hellingwerf
B. Engvall
Maria Erikssom
Helene och Sven
Anette
Mormor Anita och hennes vänner
Stefan Strandberg
Nenne
Paulina P
Monica
Susann D
Helene C
Ewa Tuneback
Och alla andra som glömde skriva namn eller som önskar vara anonyma.
Tack är inte tillräckligt, men vi säger det ändå. Tusen TACK till alla er som nu har bidragit till att två stycken barn på Good Samaritan nu har sin High School utbildning säkrad. Därmed en riktig chans till ett riktigt liv och att gå vidare från barnhemstiden. Aldrig kunde vi tro att vi skulle lyckas samla ihop så mycket som vi nu har och att personerna vi är omringade av hemma i Sverige är så villiga att bidra. ”Mom” vill verkligen säga tack till er alla och hon vill att ni ska veta att detta är en god handling som med all säkerhet kommer komma tillbaka till er en vacker dag. Tack!
Om det skulle vara så att någon vill hjälpa ytterligare så tveka inte att höra av er till någon av oss. Vi kommer ha fortsatt kontakt med alla våra vänner och bekanta här i Nairobi.
Agnes Klintenberg – [email protected]
Tintin Björnfot – [email protected]
En bra dag
Ytterligare två dagar har passerat i Kents residens. En utav dessa har vi absolut inte gjort någonting annat än att ligga i var sitt hörn av den botaniska trädgården, njutit av fågelsång och underbart (mest för mamma Tove, då Agnes och jag numera föredrar skugga) solsken. Med andra ord tog vi en dag av och hade väldigt härlig semester. Agnes och jag till och med strejkade från att göra plankan…
Dag två var betydligt mer hektiskt. Efter att planerat att ha en stor dunderfrukost tillsammans med Cathrine till barnen bestående av bröd, smör, sylt, varm choklad, banan och mangojuice. Vilket är rena rama lyckan för dessa barn då dem vanligtvis får en torr brödskiva och en kopp te till frukost. För att göra det hela bättre åkte vi efter frukosten till ett badhus (för första gången i deras liv) och när dem kom hem väntade ytterligare en överraskning i form av en godispåse med svenskt godis som vi pysslat ihop. Det finns verkligen inget bättre än att se dessa fantastiska barn så lyckliga. Speciellt över något som vi tar ganska mycket förgivet i Sverige.
Badhuset var minst sagt en upplevelse. Vattnet var kallt, då menar jag kallt, ingen kunde simma och jag tror inte att besökarna här någonsin sett en vit person i badhuset vilket gjorde oss till något i form av apor i bur. Barnen tyckte det var så himla skoj men så fort dem hamnade under vattnet med huvudet fick dem lättare panikkänslor och slängde sig efter en med all kraft och långa naglar, trots att vattnet bara var i knähöjd. Efter tio minuter i vattnet så frös alla så kraftigt så dem samlades till kanten av en av poolerna och klämdes ihop darrandes dit solen nådde fram. Så efter ett antal rivmärken och en lång stund av kyla gick vi, en aning mycket tröttare, tillbaka hem. Det var en otroligt bra dag!
God morgon!
Giraffparken
I utkanten av Nairobi, i Nairobi National Park, finns det en Giraffpark där åtta giraffer bor och underhåller besökare. Dit åkte vi igår och det var riktig skoj! Mata och kela med giraffer gör man ju inte varje dag direkt. Vi fick träffa Daisy, som är den äldsta giraffen i parken med sina 19 år, och Lauren som är den största giraffen i parken och många fler. Den yngsta giraffen var bara 1.5 år gammal och jättesöt!
Här är lite saker som ni kanske inte visste om giraffer:
- De kan bli upp till 28 år gamla i fångenskap men bara 20 i det vilda.
- Det finns tre olika sorters giraffer i Kenya; Rothschildgiraff (den de har i giraffparken), Nätgiraff (nordöstra Kenya) och Massaigiraff (södra Kenya).
- Giraffer har väldigt stora hjärtan för att kunna pumpa upp blod hela vägen genom den långa halsen till hjärnan.
- Giraffer kan inte hålla huvudet nedsänkt för länge, då blir trycket i hjärnan för stort och de dör.
- Giraffer är vanligtvis gravida i 15 månader men de kan dra ut på graviditeten och istället föda efter upp till 18 månader om inte omständigheterna är bra när det är dags.
- På grund av att giraffen inte kan hålla huvudet nedsänkt är det nästan omöjligt att transportera en giraff när den är äldre än 2-3 år. Senast de försökte på giraffparken var efter att en av girafferna hade rymt och de var tvungna att köra tillbaka den. Det slutade med att giraffen, Daisy 1, dog av för högt tryck i hjärnan.
- En giraffhane kan väga upp mot 2 ton och kan bli upp till 5,5 meter höga.
PS.
Mamma Tintin har anlänt i Nairobi
Mombasa
Efter en lång biltur och en fantastisk helg är vi tillbaka i Nairobi. Mombasa är en otrolig stad. Om det är för alla oväntade händelser beskrivna nedan, den helt otroligt fantastiska stranden, det klarblå vattnet, vackra fiskarna, trevliga folket med filosofin hakuna matata eller det faktum att vi på vägen från och till Mombasa såg giraffer, elefanter och zebror precis vid vägen som gjorde denna resa till ett minne för livet vet vi inte. Kanske var det dem alla tillsammans, men i vilket fall har det varit en oerhört bra helg, vi gillar Mombasa.
När vi körde in på hotellområdet efter en smått plågsam biltur såg vi skylten ”Ni går nu in på ett alkohol fritt och rök fritt område”. En liten besvikelse då vi har fått en förkärlek till en lokal öl som hade suttit riktigt fint efter en lång olidligt varm resa i bilen. Under lunchen dag två åkte vi in till stan (rättare sagt en bensinmack) för att äta och helt plötsligt dök Owen, Owens bror Fidel och deras kompis Simbo upp på parkeringen. Lagom chockade kändes det för några ögonblick förutom värmen att vi satt på samma gamla pizzeria som vi alltid äter på i Nairobi. När vi efter att tittat på Owens gig kom hem gick jag och Agnes ner till stranden för att ta oss en titt då vi spenderat förmiddagen vid en av hotellets pooler. Där satt vi i mörkret och pratade när Agnes som tittade åt vänster kisade och blev tyst en lång stund. Ur mörkret kom en kamel promenerandes bara någon meter förbi oss medens vi båda gapade av förvåning och snabbt ögade igenom mörkret för att hitta dess ägare.
Morgonen därpå gick vi ner för att ta ett morgondopp i havet. Där träffade vi på en kille som kallade sig Kapten Ken med rastafariflätor iförd endast kalsonger och en massa jamaicanska smycken. Han sålde in en resa med hans glasbåt där vi kunde titta på filskar och snorkla – coolt tänkte vi. Så efter några timmar vid poolen gick vi ner till stranden igen för att träffa Kapten Ken, som inte var där. Lite små besvikna gick vi och satte oss för att ta vår efterlängtade öl på ett ställe vid namn Pirates precis vid båtarna och väntade. Efter en stund kom en liten tjej fram och frågade om vi kunde vara med på bild tillsammans med henne. Visst tänkte vi, så hela familjen kom över till vårt bord och fotade blev vi. Några minuter senare kom dem alla fram igen för att visa hur fotot blev, då tog dem alla våra grejer, våra öl och gick bort till deras bord så det var ju bara gladeligen att följa efter. Där satt vi tills solen gick ner och drack artigt upp alla de ölen dem fortsatte att beställa in, tills servitören kom fram knackade oss på axeln och sa att vi hade en vän som ville att vi skulle sällskapa dem nägra bord bort. Där sitter ingen mindre än Fidel och Simbo och vinkar glatt. Vi bestämde oss för att åka med Kapten Ken tidigt dagen efter istället.
Så vi ställde klockan tidigt för att gå ner till stranden för ytterligare ett morgondopp. Till vår stora förvånelse upptäcker vi att vattnet har försvunnit, i alla fall många meter, alla botarna som under gårdagen låg i vatten var nu strandade. Men till vår förtjusning såg vi Kapten Ken komma skuttandes med hopprep, sina kallingar och rastaflätorna uppsatta i två höga tottar sjungande högt. Med hakuna matata i varannan mening som på swahili betyder ”inga bekymmer”.
Så vi gick upp för att byta om till båtturen, träffade Fidel och Simbo på vägen som bestämde sig för att följa med. Agnes, jag, Fidel, Simbo, båtföraren och Kapten Ken gav oss ut till havs. Det var fantastiskt och skönare kille än Kapten Ken får man leta efter.
När vi senare var på väg hem (tillsammans med Simbo och Fidel då vi av någon anledning inte fick åka tillsammans med dem andra i den stora bilen) blev vi halvvägs stoppade av polisen. Det var tydligen något problem med bilen, men Simbo fixade det hela snyggt genom at ge poliserna några av Owens skivor och sa att dem var nära vänner och den andra i bilen faktiskt är Owens bror. Så med ett par glada poliser vinkandes bakom oss fortsatte vi glatt vår resa tillbaka mot Nairobi. Detta är Afrika!
Riktiga Afrikaner
Idag åker vi till kusten. I en hyrbil tillsammans med vårt värdpar och deras tre vänner, med andra ord - fem andra Kenyaner, AWSOME! Det ska bli skönt att kunna njuta av solen och faktiskt få bada i havet! Vi är så glada över att Mombasa blev av blev av!
Igår blev vi riktiga afrikaner på riktigt! Någongång i början på veckan slog idén oss att vi ju faktiskt måste fläta håret. Igår blev idén verklighet. Idag ångrar vi oss. Vi har haft många dåliga idéer men denna kan vara en av dem sämre., fy fan vad ont det gör! Efter en natt med väldigt lite sömn många värktabletter känns det dock faktiskt bättre. Vi har i alla fall gjort det och vi har gjort det bra.
Trots plågan vi utstod i flera timmar var upplevelsen helt klart värd att uppleva. En kompis till ”mom” på barnhemmet blev ditringd och kom så klart (vi är ju trots allt i Kenya) cirka fyra timmar sent. Hon plockade fram en handgjord afrohårskam i trä. Hårdhänt som in i vassen började hon fläta så det rök om fingrarna på henne, medens en av oss stod och gapade, fascinerade över tekniken, och den andra satt och knep ihop ögongen och hoppades att idén skulle förbli just det - en idé..
Förresten så ta en titt i tidningen idag för där kan ni kanske få syn på oss!
Insamlingen går fantastiskt bra men sluta inte att sprida det och fortsätt att uppmana folk att bidra. All information om insamlingen till barnhemmet finns det i den fetstila inlägget "Bidra med en slant"
Tusen tack till er alla!
Pappa Sverker kanske inte ska läsa detta...
Är det någonting som är oväntat, galet och helt och hållet vårdslöst så är det trafiken i Nairobi. För det första kör de ju på fel sida av vägen och fel sida av bilen. En kvarleva sedan detta var en brittisk koloni. Trafiklagar existerar inte, vi har faktiskt sett några hastighetsskyltar och trafikljus finns men de är mer en rekommendation än en regel och används inte direkt. Så att köra mot rött är inget konstigt alls. Rondeller är totalt ickefungerande så ingen what so ever lämnar företräde för någon och det här med placeringar i trafiken lär man sig helt enkelt inte när man tar sitt körkort. På grund av allas totala missbehavior orsakas det totalstopp i trafiken allt som oftast. Detta löser dem, speciellt Mwatato bussarna, med att köra på trottoarer eller in på andra vägbanan för att ge en omkörning ett försök och sen tränga sig i en ”lucka”. Detta gör att det istället blir stopp åt andra hållet också då dem är envisa som fan med att inte släppa in i dem så kallade ”luckorna”. Väggarna är på många ställen sjukt dåliga, om där finns asfalt är den troligen sprucken och full av stora hål som du får sick-sacka mellan. Finns det ingen asfalt så är det bara hålla i sig för livet och försöka att inte slå huvudet i taket när bilen bokstavligen studsar fram. För att reglera farten något sånär har de på vissa ställen placerat ut fartgupp. Problemet med dessa är att de som byggde dem troligen hade lite problem med tumstockarna för de är för höga och korta för att en normalbyggd bil skall kunna passera utan att skrapa i. De fyller heller inte så stor funktion eftersom att de kenyanska bilförarna gasar allt vad de kan efter guppen och tvärnitar före. Deras sätt att bedöma avstånd vid omkörning skiljer sig också kraftigt från vad vi lär oss i Sverige. Här är varje omkörning ett ”chicken-race” där man gasar allt vad man kan, i rak rikting mot en annan bil som också gasar allt vad han kan, tills den ena fegar ut och väjer.
Nog för att vi inte är Skånetrafikens största fan, men det är nog dags att sluta klaga. Idag hoppade vi på en Mwatato som var på väg mot Buru Buru, dit vi skulle. Det var bara det att halvvägs dit ångrade sig chauffören. Av någon okänd anledning ville han inte längre köra till Buru Buru. Så det var bara för alla passagerarna att hoppa av, promenera 500 meter till ett busstopp och ta en annan Mwatato.
En annan gång när vi hade varit och ätit med några vänner åkte vi taxi. Utöver chauffören var vi 6 passagerare (4 bak och 2 fram) i en vanlig personbil. Kändes lite halvt olagligt, så vi frågade chauffören ”vad händer om polisen stoppar oss nu?”. ”Här finns inga poliser” fick vi till svar. Vet inte om man ska vara lättad eller skräckslagen.
Etiopisk middag och 14 falls
Bidrag med en slant...
Skräckhistorier
