Ett år senare...

Hejsan igen!

På lördag är det exakt ett årsedan vi packade väskan och begav oss till Nairobi, Kenya. Ett helt fantastiskt äventyr som man ju kan läsa allt om på den här bloggen om man nu skulle vara intresserad. Här kommer en liten uppdatering på vad som har hänt sedan dess:

För det första får vi tacka alla som bidrog till vår lilla insamling i våras.

Tack till alla trevliga gäster på KenyaGalan som gjorde det till en oförglömlig kväll! Till alla volontärer som serverade, lagade mat, spelade musik m.m. Tack till alla sponsorer som försåg oss med mat och dryck. Tillsammans fyllde vi på barnhemmets skolkassa med drygt 12 000kr den kvällen!

Vi får också tacka GYS i Landskorna för temaveckan de arrangerade i våras. Deras hårda arbete resulterade i ytterligare 6 706 kr som gick direkt till barnens skolgång. Ni spred också mycket glädje på barnhemmet med bilderna och breven ni skickade.

De pengar vi alla tillsammans samlade in i våras har sett till så att alla barnen på Good Samaritan i Nairobi har fått gå i skolan, äta i skolan och fått ordentliga skolböcker och uniformer hela året. Bra jobbat! Nu börjar det dock bli tomt på kontot igen. Imorgon skickar jag ner de allra sista kronorna för att betala skolavgifterna inför kommande termin. Därför ber vi nu återigen om hjälp får alla er hängivna som följt vår resa och barnhemmet i ett år nu. Swedbank sponsrar oss med ett separat konto för dessa pengarna och ett bankgiro. Vilket är följande:

754-1543

Som alltid så tas alla bidrag tacksamt emot.

Vi vill också, med stor sorg, berätta att Alexia, som var en fantastisk liten tjej i vår Good Samaritan familj, gick bort i höstas. Hon blev väldigt sjuk i Malaria och medicinerna hjälpte inte. Hon dog kl 04:30 den 25:e oktober, 4 år gammal.

På Good Samaritan kämpar de på. De har under hösten bland annat byggt om barnhemmet för att höja levnadsstandarden. Riktigt toaletter och ett kök var högt prioriterat. Än har vi inte fått några bilder på resultatet. Vi vet bara att Emilly och Mum är världigt nöjda. Med tanke på dessa kostnaderna för både Alexias begravning och ombyggnaden har Good Samaritan det mer kämpigt än vanligt. Till råga på detta har även en del av barnen tvingats byta skola vilket denna månaden har gett extra utgifter. Därför uppmanar vi igen om att bidrag till denna fantastiska familj alltid är mycket välkommet och oerhört behövligt.

Kom ihåg att väldigt lite ger förvånande mycket.


Titta gärna in på vår blogg med jämna mellanrum för att uppdatera med nya event och händelser. Tack igen för allt visat intresse, det betyder mer än vi kan föreställa oss!


KenyaGala

Hej allihop!
Nu är det snart 2 månader sedan vi anlände i Sverige efter vårt äventyr i Nairobi och det vi saknar absolut mest är ju naturligtvis barnen! Vi håller dock kontakten med dem genom e-mail och telefon och de senaste rapporterna berättar att alla är friska och mår bra. Tack vare alla som bidrog i insamlingen vi hade på plats i Nairobi får alla barnen på Good Samaritan dessutom gå i skolan.
Den 28/5 anordnar vi en välgörenhetsgala för att samla in mer pengar till barnens skolgång. Det kommer bli en toppenkväll med massor av god mat, live musik och lite annat smått och gott. Allt för att barnen som vi lärde känna på denna resa ska kunna fortsätta gå i skolan även nästa år. Eventet kommer äga rum på Café Trettiosjuan på Golfklubben i Landskrona.

Meny

Förrätt:
Karameliserad pilgrimsmussla, hummertartar, råstekt blåmussla samt musselbujong.

Varmrätt:
Lamm i 2 serveringar.

Dessert:
Rabarber, creme på vanilj och hallon.

Till maten serveras noga utvalda viner.

Ni är hjärtligt välkomna kl 18:00 för mingel och fördrink, innan vi sätter oss till bords kl 19:00.
Det kostar 500 kr per kuvert, all vinst går till barnhemmet.

Biljetter kan du köpa direkt på Café 261 på Rådhustorget eller på Café Trettiosjuan på Golfklubben. Du kan också kontakta oss på e-mail: kenyagala@hotmail.com

Välkomna!

Stort tack på förhand till våra sponsorer
Servera
Fruktservice
Björk och Magnusson
Svenska Hem


Sista kvällen i Nairobi


Avsked

Vi har många gånger pratat och undrat över vad vi ska svara på frågan ”Hur var Afrika?” och vi har nog fortfarande inte riktigt kommit på ett bra svar. Hur ska vi kunna göra detta land rättvisa genom att förklara i ord och ett fåtal bilder? Hur ska vi kunna förklara så att personen i fråga kan uppfatta det vi upplevt så som vi uppfattat det?

Vi har nog accepterat att det är omöjligt. Så klart kan vi försöka oss på att berätta och förklara men det är omöjligt för någon som inte upplevt Afrika, Kenya eller rättare sagt Nairobi, att förstå hur det verkligen är.

Att säga att resan helt enkelt rakt igenom har varit fantastik hade varit att ljuga. Den har helt klart varit mestadels underbar men också jobbig, frustrerande och svår. Att leva två månader i ett land som är så långt borta från vad vi svenskar är vana vid och tillsammans med människor som lever under helt andra omständigheter och uppvuxna i en helt annan kultur har varit framförallt spännande men också svårt. Att uppleva ställen som vi aldrig, innan vi kom hit, kunnat föreställa oss, som tog veckor om inte månader att smälta. Att träffa på zebror, giraffer, elefanter och lejon. Göra ”high five” med kenyanerna och få komplimanger för att man inte längre kan knäppa jeansen då man ätit för mycket kolhydrater. Att få se otroliga landskap, hemska landskap och det vanliga (för att vara i Afrika) landskap. Att ha levt tillsammans med djupt troende människor som städigt bad, välsigna och tackade oss. Att höra folk stanna, peka och ropa mzungo efter en vart man än går. Att få träffa på världens mest underbara barn som gett oss så mycket glädje, sorg och ren skär lycka. Att leva utan vatten, utan el och under helt andra omständigheter. Framförallt att få komma hem till Sverige en erfarenhet rikare, med nya perspektiv och med en helt annan glädje och syn på livet.

 

Om det är något vi aldrig kommer att glömma så är det dem här barnen som verkligen har rört vid våra hjärtan och gett så oerhört mycket. Med en kärlek som den vi har till dessa barn har våra hjärtan under denna resa vuxit och gett oss en obeskrivlig upprymdhet. Är det någon som lärt oss något under denna resa så är det barnen.

 

Med väldigt många känslor åker vi om några timmar tillbaka till Landskrona. Tanken om att få sova i sin egen säng med en toalett och dusch som man kan lita på att alltid fungera tränger sig med jämna mellanrum in mellan dem jobbiga känslorna att lämna detta ställe.

 

Herre Gud vad vi kommer att sakna detta barnhem!


Tusen tack!

Tillsammans har vi samlat in en summa på 10 842 kr!

Lena och Vida

Paul O

Monica

Gunnel

Helle

Namibia

Inger Edman

Margaretha S

Mamma Eva och pappa Sverker

Kamilla

Pappa Patrik

Syster Ellen Shlashla

Ulla Wirehn

Familjen Hellingwerf

B. Engvall

Maria Erikssom

Helene och Sven

Anette

Mormor Anita och hennes vänner

Stefan Strandberg

Nenne

Paulina P

Monica

Susann D

Helene C

Ewa Tuneback

Och alla andra som glömde skriva namn eller som önskar vara anonyma.

 

Tack är inte tillräckligt, men vi säger det ändå. Tusen TACK till alla er som nu har bidragit till att två stycken barn på Good Samaritan nu har sin High School utbildning säkrad. Därmed en riktig chans till ett riktigt liv och att gå vidare från barnhemstiden. Aldrig kunde vi tro att vi skulle lyckas samla ihop så mycket som vi nu har och att personerna vi är omringade av hemma i Sverige är så villiga att bidra. ”Mom” vill verkligen säga tack till er alla och hon vill att ni ska veta att detta är en god handling som med all säkerhet kommer komma tillbaka till er en vacker dag. Tack!

 

Om det skulle vara så att någon vill hjälpa ytterligare så tveka inte att höra av er till någon av oss. Vi kommer ha fortsatt kontakt med alla våra vänner och bekanta här i Nairobi.

 

Agnes Klintenberg – agnesklintenberg@hotmail.com

Tintin Björnfot – tintinbjornfot@gmail.com


En bra dag

Ytterligare två dagar har passerat i Kents residens. En utav dessa har vi absolut inte gjort någonting annat än att ligga i var sitt hörn av den botaniska trädgården, njutit av fågelsång och underbart (mest för mamma Tove, då Agnes och jag numera föredrar skugga) solsken. Med andra ord tog vi en dag av och hade väldigt härlig semester. Agnes och jag till och med strejkade från att göra plankan…

Dag två var betydligt mer hektiskt. Efter att planerat att ha en stor dunderfrukost tillsammans med Cathrine till barnen bestående av bröd, smör, sylt, varm choklad, banan och mangojuice. Vilket är rena rama lyckan för dessa barn då dem vanligtvis får en torr brödskiva och en kopp te till frukost. För att göra det hela bättre åkte vi efter frukosten till ett badhus (för första gången i deras liv) och när dem kom hem väntade ytterligare en överraskning i form av en godispåse med svenskt godis som vi pysslat ihop. Det finns verkligen inget bättre än att se dessa fantastiska barn så lyckliga. Speciellt över något som vi tar ganska mycket förgivet i Sverige.

Badhuset var minst sagt en upplevelse. Vattnet var kallt, då menar jag kallt, ingen kunde simma och jag tror inte att besökarna här någonsin sett en vit person i badhuset vilket gjorde oss till något i form av apor i bur. Barnen tyckte det var så himla skoj men så fort dem hamnade under vattnet med huvudet fick dem lättare panikkänslor och slängde sig efter en med all kraft och långa naglar, trots att vattnet bara var i knähöjd. Efter tio minuter i vattnet så frös alla så kraftigt så dem samlades till kanten av en av poolerna och klämdes ihop darrandes dit solen nådde fram. Så efter ett antal rivmärken och en lång stund av kyla gick vi, en aning mycket tröttare, tillbaka hem. Det var en otroligt bra dag!

Turbaner har blivit lite av vår nya grej!

God morgon!

Ville bara påminna er alla om att idag är sista dagen på vår insamling. I morgon kommer vi sammanställa och sätta in pengarna på barnhemmets konto. Så alla ni som ännu inte har bidragit får se till att göra det idag! Ha en superdag, vi lägger ut bilder från helgen senare.

Giraffparken

I utkanten av Nairobi, i Nairobi National Park, finns det en Giraffpark där åtta giraffer bor och underhåller besökare. Dit åkte vi igår och det var riktig skoj! Mata och kela med giraffer gör man ju inte varje dag direkt. Vi fick träffa Daisy, som är den äldsta giraffen i parken med sina 19 år, och Lauren som är den största giraffen i parken och många fler. Den yngsta giraffen var bara 1.5 år gammal och jättesöt!

Här är lite saker som ni kanske inte visste om giraffer:

- De kan bli upp till 28 år gamla i fångenskap men bara 20 i det vilda.

- Det finns tre olika sorters giraffer i Kenya; Rothschildgiraff (den de har i giraffparken), Nätgiraff (nordöstra Kenya) och Massaigiraff (södra Kenya).

- Giraffer har väldigt stora hjärtan för att kunna pumpa upp blod hela vägen genom den långa halsen till hjärnan.

- Giraffer kan inte hålla huvudet nedsänkt för länge, då blir trycket i hjärnan för stort och de dör.

- Giraffer är vanligtvis gravida i 15 månader men de kan dra ut på graviditeten och istället föda efter upp till 18 månader om inte omständigheterna är bra när det är dags.

- På grund av att giraffen inte kan hålla huvudet nedsänkt är det nästan omöjligt att transportera en giraff när den är äldre än 2-3 år. Senast de försökte på giraffparken var efter att en av girafferna hade rymt och de var tvungna att köra tillbaka den. Det slutade med att giraffen, Daisy 1, dog av för högt tryck i hjärnan.

- En giraffhane kan väga upp mot 2 ton och kan bli upp till 5,5 meter höga.


PS.

Vår lilla insamling går super! Vi har nu fått ihop en total summa på 6 637 kr! Vilket betyder att Sverige gör det möjligt för två ungdomar från Good Samaritan att gå i skolan hela nästa år! Fantastiskt jobb allihop, fortsätt kämpa nu sista dagarna, så kanske ännu ett av barnen har skolgången säkrad nästa år.

Mamma Tintin har anlänt i Nairobi

Natten mellan måndag och tisdag landade ett flygplan på Nairobis flygplats med en viss Tove Björnfot ombord. Detta innebär tre saker;
för det fösta är det nu sluttampen på vårt Kenya äventyr, i slutet av nästa vecka flyger vi tillbaka till Sverige.
för det andra spenderar vi inte längre varje dag på barnhemmet utan hittar på alla möjliga olika turist saker. På tio dagar ska vi ju försöka visa Tove så mycket som möjligt av det vi upplevt de senaste två månaderna, och lite till.
för det tredje har vårt lugna Kenya liv där vi äter halva dygnet och sover den andra halvan, bytts ut mot något som liknar ett träningsläger. Inget mer sova till tio, istället blir vi väckta halv åtta för att göra "plankan", som är en övning från helvetet. Sedan blir det, istället för söta flingor och jordnötssmör, Blutsaft och ägg till frukost.
I tisdags tog vi mwataton ner i stan för att utföra lite ärenden, shoppa lite roliga afrikanska saker och äta en god lunch på ett av våra favorit ställen, Java. Sedan åkte vi hem för att träffa Peace som kommit hem från Sudan för att hälsa på oss, framför allt Tove.
Onsdagen spenderade vi vid poolen på Hilton. Sol, bad och sedan passade vi dessutom på att få oss varsin massage. Rätt fint faktiskt. På kvällen åkte vi hem till Kent med en Nakumattkasse fylld med grejer till spagetti Carbonnara. Eftersom att Kent på kvällen fick bege sig till flygplatsen för att åka till Paris, passar vi på att låna hans himla trevliga hus här i Nairobi.
Tove njuter av solen och Agnes av skuggan.
Idag har Tove för första gången varit på barnhemmet och hälsat på. Barnen var mer än exalterade över hennes besök. Dessutom bjöds det på mango till alla barnen så det var lite kaos på Good Samaritan idag. Helt slut var vi efter bara några timmar så vi beslutade oss för att bege oss hemåt. På vägen handlade vi med oss lie mat och nu känner jag lukten av currykyckling från köket här i Kents lya. Vi har det rätt så sjukt bra!

Mombasa

Efter en lång biltur och en fantastisk helg är vi tillbaka i Nairobi. Mombasa är en otrolig stad. Om det är för alla oväntade händelser beskrivna nedan, den helt otroligt fantastiska stranden, det klarblå vattnet, vackra fiskarna, trevliga folket med filosofin hakuna matata eller det faktum att vi på vägen från och till Mombasa såg giraffer, elefanter och zebror precis vid vägen som gjorde denna resa till ett minne för livet vet vi inte. Kanske var det dem alla tillsammans, men i vilket fall har det varit en oerhört bra helg, vi gillar Mombasa.

När vi körde in på hotellområdet efter en smått plågsam biltur såg vi skylten ”Ni går nu in på ett alkohol fritt och rök fritt område”. En liten besvikelse då vi har fått en förkärlek till en lokal öl som hade suttit riktigt fint efter en lång olidligt varm resa i bilen. Under lunchen dag två åkte vi in till stan (rättare sagt en bensinmack) för att äta och helt plötsligt dök Owen, Owens bror Fidel och deras kompis Simbo upp på parkeringen. Lagom chockade kändes det för några ögonblick förutom värmen att vi satt på samma gamla pizzeria som vi alltid äter på i Nairobi. När vi efter att tittat på Owens gig kom hem gick jag och Agnes ner till stranden för att ta oss en titt då vi spenderat förmiddagen vid en av hotellets pooler. Där satt vi i mörkret och pratade när Agnes som tittade åt vänster kisade och blev tyst en lång stund. Ur mörkret kom en kamel promenerandes bara någon meter förbi oss medens vi båda gapade av förvåning och snabbt ögade igenom mörkret för att hitta dess ägare.

Morgonen därpå gick vi ner för att ta ett morgondopp i havet. Där träffade vi på en kille som kallade sig Kapten Ken med rastafariflätor iförd endast kalsonger och en massa jamaicanska smycken. Han sålde in en resa med hans glasbåt där vi kunde titta på filskar och snorkla – coolt tänkte vi. Så efter några timmar vid poolen gick vi ner till stranden igen för att träffa Kapten Ken, som inte var där. Lite små besvikna gick vi och satte oss för att ta vår efterlängtade öl på ett ställe vid namn Pirates precis vid båtarna och väntade. Efter en stund kom en liten tjej fram och frågade om vi kunde vara med på bild tillsammans med henne. Visst tänkte vi, så hela familjen kom över till vårt bord och fotade blev vi. Några minuter senare kom dem alla fram igen för att visa hur fotot blev, då tog dem alla våra grejer, våra öl och gick bort till deras bord så det var ju bara gladeligen att följa efter. Där satt vi tills solen gick ner och drack artigt upp alla de ölen dem fortsatte att beställa in, tills servitören kom fram knackade oss på axeln och sa att vi hade en vän som ville att vi skulle sällskapa dem nägra bord bort. Där sitter ingen mindre än Fidel och Simbo och vinkar glatt. Vi bestämde oss för att åka med Kapten Ken tidigt dagen efter istället.

Så vi ställde klockan tidigt för att gå ner till stranden för ytterligare ett morgondopp. Till vår stora förvånelse upptäcker vi att vattnet har försvunnit, i alla fall många meter, alla botarna som under gårdagen låg i vatten var nu strandade. Men till vår förtjusning såg vi Kapten Ken komma skuttandes med hopprep, sina kallingar och rastaflätorna uppsatta i två höga tottar sjungande högt. Med hakuna matata i varannan mening som på swahili betyder ”inga bekymmer”.

Så vi gick upp för att byta om till båtturen, träffade Fidel och Simbo på vägen som bestämde sig för att följa med. Agnes, jag, Fidel, Simbo, båtföraren och Kapten Ken gav oss ut till havs. Det var fantastiskt och skönare kille än Kapten Ken får man leta efter.

När vi senare var på väg hem (tillsammans med Simbo och Fidel då vi av någon anledning inte fick åka tillsammans med dem andra i den stora bilen) blev vi halvvägs stoppade av polisen. Det var tydligen något problem med bilen, men Simbo fixade det hela snyggt genom at ge poliserna några av Owens skivor och sa att dem var nära vänner och den andra i bilen faktiskt är Owens bror. Så med ett par glada poliser vinkandes bakom oss fortsatte vi glatt vår resa tillbaka mot Nairobi. Detta är Afrika!

Fidel provade också på att hålla
Sjöborre och Agnes tillsammans med Kapten Ken
Vi var tvungna att stanna och fota detta fantastiska ögonblick. Vilda elefanter precis vid vägen!

Riktiga Afrikaner

Idag åker vi till kusten. I en hyrbil tillsammans med vårt värdpar och deras tre vänner, med andra ord - fem andra Kenyaner, AWSOME! Det ska bli skönt att kunna njuta av solen och faktiskt få bada i havet! Vi är så glada över att Mombasa blev av blev av!

Igår blev vi riktiga afrikaner på riktigt! Någongång i början på veckan slog idén oss att vi ju faktiskt måste fläta håret. Igår blev idén verklighet. Idag ångrar vi oss. Vi har haft många dåliga idéer men denna kan vara en av dem sämre., fy fan vad ont det gör! Efter en natt med väldigt lite sömn många värktabletter känns det dock faktiskt bättre. Vi har i alla fall gjort det och vi har gjort det bra.

 

Trots plågan vi utstod i flera timmar var upplevelsen helt klart värd att uppleva. En kompis till ”mom” på barnhemmet blev ditringd och kom så klart (vi är ju trots allt i Kenya) cirka fyra timmar sent. Hon plockade fram en handgjord afrohårskam i trä. Hårdhänt som in i vassen började hon fläta så det rök om fingrarna på henne, medens en av oss stod och gapade, fascinerade över tekniken, och den andra satt och knep ihop ögongen och hoppades att idén skulle förbli just det - en idé..

 

Förresten så ta en titt i tidningen idag för där kan ni kanske få syn på oss!

Insamlingen går fantastiskt bra men sluta inte att sprida det och fortsätt att uppmana folk att bidra. All information om insamlingen till barnhemmet finns det i den fetstila inlägget "Bidra med en slant"

Tusen tack till er alla!


Pappa Sverker kanske inte ska läsa detta...

Är det någonting som är oväntat, galet och helt och hållet vårdslöst så är det trafiken i Nairobi. För det första kör de ju på fel sida av vägen och fel sida av bilen. En kvarleva sedan detta var en brittisk koloni. Trafiklagar existerar inte, vi har faktiskt sett några hastighetsskyltar och trafikljus finns men de är mer en rekommendation än en regel och används inte direkt. Så att köra mot rött är inget konstigt alls. Rondeller är totalt ickefungerande så ingen what so ever lämnar företräde för någon och det här med placeringar i trafiken lär man sig helt enkelt inte när man tar sitt körkort. På grund av allas totala missbehavior orsakas det totalstopp i trafiken allt som oftast. Detta löser dem, speciellt Mwatato bussarna, med att köra på trottoarer eller in på andra vägbanan för att ge en omkörning ett försök och sen tränga sig i en ”lucka”. Detta gör att det istället blir stopp åt andra hållet också då dem är envisa som fan med att inte släppa in i dem så kallade ”luckorna”. Väggarna är på många ställen sjukt dåliga, om där finns asfalt är den troligen sprucken och full av stora hål som du får sick-sacka mellan. Finns det ingen asfalt så är det bara hålla i sig för livet och försöka att inte slå huvudet i taket när bilen bokstavligen studsar fram. För att reglera farten något sånär har de på vissa ställen placerat ut fartgupp. Problemet med dessa är att de som byggde dem troligen hade lite problem med tumstockarna för de är för höga och korta för att en normalbyggd bil skall kunna passera utan att skrapa i. De fyller heller inte så stor funktion eftersom att de kenyanska bilförarna gasar allt vad de kan efter guppen och tvärnitar före. Deras sätt att bedöma avstånd vid omkörning skiljer sig också kraftigt från vad vi lär oss i Sverige. Här är varje omkörning ett ”chicken-race” där man gasar allt vad man kan, i rak rikting mot en annan bil som också gasar allt vad han kan, tills den ena fegar ut och väjer.

Nog för att vi inte är Skånetrafikens största fan, men det är nog dags att sluta klaga.  Idag hoppade vi på en Mwatato som var på väg mot Buru Buru, dit vi skulle. Det var bara det att halvvägs dit ångrade sig chauffören. Av någon okänd anledning ville han inte längre köra till Buru Buru. Så det var bara för alla passagerarna att hoppa av, promenera 500 meter till ett busstopp och ta en annan Mwatato.

En annan gång när vi hade varit och ätit med några vänner åkte vi taxi. Utöver chauffören var vi 6 passagerare (4 bak och 2 fram) i en vanlig personbil. Kändes lite halvt olagligt, så vi frågade chauffören ”vad händer om polisen stoppar oss nu?”. ”Här finns inga poliser” fick vi till svar. Vet inte om man ska vara lättad eller skräckslagen.


Etiopisk middag och 14 falls

Först av allt, tack så mycket alla som redan har skänkt pengar och engagerar sig i insamlingen. Vi har redan fått in en hel del pengar och är oerhört tacksamma. Keep up the good work!
Fredagskväll spenderade vi tillsammans med 10 andra volontärer på en Etiopisk restaurang som heter The Smart Village. Det är kul att käka för alla äter från samma fat och man äter med händerna, men det smakar sådär. Helt ok ändå, fast Emilie, som är från Kenya kunde inte låta bli att beställa in lite ugali istället för det sura, etiopiska brödet (som vi inte kommer ihåg vad det heter). Tänk er en gammal kall vit disktrasa som börjat tillta en brun nyans och luktar sådär surt som bara disktrasor kan, blanda i lite gummisubstans så har ni det etiopiska brödet.
Igår åkte vi 2 timmar i mwtato till en grannstad som heter Tikha och sedan vidare ut i vildmarken. Destinationen var ett ställe som heter 14 falls och är just det 14 vattenfall. Supercoolt! Ännu coolare blev det när vi frågade guiderna om det var möjligt att gå in bakom fallen. "jadå, inga problem. Vi bara simmar genom så kan man stå där inne sen." Jag ska inte ljuga, vi var ganska tveksamma. Det såg absolut livsfarligt ut med de tunga strömmarna och vattnet som dånar bland stenarna. De tre kenyanska killarna sa att dem kunde hoppa i och klättra upp för att sen hoppa från vattenfallet för att visa att det var okej. Bra tänkte vi, då kan vi titta och se hur farligt det ser ut (att simma då, hoppa skulle inte falla oss in) vilket såg overkligt enkelt ut. Dem hoppade i smidiga som katter, simmade några tag sen var dem framme på andra sidan. Men det var även det smutsiga vattnen och den kolossala skummassan som höll oss från att hoppa i.. Men tillslut körde vi enligt den enkla principen "Vi kommer ångra oss om vi inte gör det". Så med lite hjälp (mycket hjälp) från de kenyanska pojkarna lyckades vi med många livsfarliga situationer ta oss upp för strömmen och genom fallet. Så där satt vi, på en sten, bakom ett vattenfall i Kenyas vildmark. Perfekt läge för vår standard replik: "Hur fan hamna vi här!?".
Här var det bara det jobbiga kvar, att komma över strömmen till andra sidan. Eftersom vi båda två hade fått det klart för oss av de tre kenyanerna att vi inte alls det var starka simmare var vi en gnutta skakiga.
Agnes hade en beundrare som vägrade släppa hennes hand och som av någon anledning torkade sina kalsonger på huvudet.
Här har vi Sanna, vår svenska kompis.

Bidrag med en slant...

... och öppna möjligheter för dessa barnen.

En del av finansieringen av barnhemmet kommer från olika kyrkor runt om i Nairobi men Good Samaritan är en organisation som är helt och hållet beroende av bidrag. Annars går det inte runt.

Efter att ha övervägt och diskuterat med de som är ansvariga på barnhemmet har vi kommit fram till att det bästa vi från Sverige (det inkluderar alla er där hemma som läser bloggen och följer denna resa) kan bidra med är pengar till skolavgifterna. Detta är en av de absolut största utgifterna hemmet har och en av de absolut viktigaste. Dessa barn har ingenting utanför barnhemmet, så om de ska ha en möjlighet att få ett jobb och överleva behöver de en ordentlig utbildning.

Detta året har fem av barnen på Good Samaritan åkt iväg för att studera på High School. Det är en oerhört stor förändring för dem att flytta ut från de trånga rummen på hemmet och åka iväg till internatskolor. De är väldigt exalterade över att få komma iväg, träffa andra ungdomar, sova på en egen madrass och framför allt lära sig nya saker. Studera är något som dem alla brinner för. Skolavgift, böcker, uniform, sovplats och förvaring. Allting kostar pengar och sammanlagt kostar det ca 3000 svenska kronor per år och barn. Det är riktigt mycket pengar för barnhemmet att trolla fram. Så därför behöver de verkligen all hjälp de kan få.

10 kr ger ett barn skrivböcker för ett helt år
15 kr ger ett barn pennor och sudd för ett helt år
50 kr ger ett barn en ny uniform
100 kr ger ett barn läroböcker för ett helt år

Ni bestämmer helt och hållet hur mycket (och om) ni vill bidra med, ju mer desto bättre naturligtvis, men som ni ser gör även de minsta bidrag stor skillnad.

Pengarna sätter ni in på följande konto:
Clearing: 8214-9 (Swedbank)
Kontonr: 984 233 984-9
Skriv ert namn så vi vet vem vi ska tacka :)

Detta är Agnes konto, den 7:e mars kommer vi sammanställa alla bidrag och skicka in som en summa till ett konto som barnhemmet har speciellt för barnens skolgång.

Tack på förhand från oss och alla barnen på Good Samaritan i Nairobi.

Skräckhistorier

Detta är Vanessa, hon hittades på en av dem lokala bussarna övergiven. Hon fördes till polisen och fick stanna några veckor där innan hon fördes till Good Samaritan. Hon var ca tre år.
Detta är Vincent och Valentine, dem är biologiska syskon. Dem är semi orphans, mamman som var total orphan kunde inte försörja barnen och försökte därför sälja dem för 1000 shilling (ca 100kr) på gatan. "Mom" från Good Samaritan kom i kontakt med mamman och fick henne att komma till barnhemmet för att prata. Hon ville fortfarande sälja dem då hon behövde pengarna och kunde inte tänka sig att stanna på barnhemmet och jobba och då få vara med sina barn, som "mom" erbjöd henne. Hon ville aldrig se dem igen. Detta var för ca ett år sedan.
Detta är Shara, Mwangi och Mburu, dem är alla biologiska syskon. Deras mamma dog av sjukdom, så dem blev lämnade med pappan som misshandlade dem grovt. Framförallt Shara hade det tufft, hon misshandlades så kraftigt att hon har bestående men i hjärnan. Hennes hjärnskada gör att hon har svårt för bland annat att lära sig läsa och skriva. Pappan gifte om sig och den nya frun krävde att antingen få barnen dödade eller iväg lämnade. Även Mwangi och Mburu var svårt skadade när dem fördes till Good Samaritan.
Detta är Moses, han och hans bror Maklim (som vi tyvärr inte har bild på) var övergivna av sina föräldrar och innan dem hittades levde dem ett liv på gatan. Dem sov under bilar och letade metalldelar att sälja för att kunna köpa mat och överleva. Så här levde dem under en lång tid och när dem fördes till barnhemmet var Moses endast två år gammal.
Det läskigaste med dessa historierna är att dem är helt sanna.

Alla hjärtans dag - i Nariobi

Det är ju inte vilken vanlig dag som helst idag. Det vi gjort för att förtydliga detta är att överraska vårt värdpar med rosor, bakelser och choklad i morse. Vi hade också med oss godis till barnen vilket minst sagt var uppskattat.
Elen gick i går kväll (dem kan verkligen inte hantera regn här) och den kom nyss tillbaka. Gud kanske finns ändå?! På tal om honom så kom det i dag eftermiddag in ett himla gäng med män som började staplade upp grejer på bordet vid entrén, toalettpapper, klädet, mjöl, ja lite av varje. Efter en stund kom ytterligare två killar med värsta, inte direkt nya, filmkameran som alla män ställde upp sig för och filmkameran cirkulerande runt, då dem presenterade sig och berättade om hur Jesus gjort det möjligt för dem att donera dessa saker. Efter en stund när "mom" pratat en hel radänga om hur Gud och hur det är han som är grunden till detta hem och att det är han som gör allt möjligt får även vi presentera oss för kameran. Framför en hel grupp med män och 30 nyfikna ungar som verkligen anstränger sig till sitt yttersta för att vara still och tysta får vi även för andra gången höra våra namn i en ytterst plågsam lång bön. - Detta och fast i trafiken (för att det regnat mer idag) har vi spenderat vår alla hjärtans dag med i Nairobi.
En överraskning dock var när vi såg att barnen idag satt och spelade fia med knuff. Ännu finns det hopp!
Glad alla hjärtans dag alla våra vänner och alla dem som vi känner

Ansiktsmålning

Söndagen var en mycket rolig dag, det regnade för andra gången sedan vi kom. Vi kan inte komma på den gång vi någonsin blivit så glada för lite regn, det var fantastiskt.

Sanna (vår nyfunne svenska kompis, som i övrigt arbetar som makeup artist hemma i Sverige) kom med den brillianta idén att göra ansiktsmålningar på barnen och kom efter hennes besök i kyrkan med en trave olika ansiktsfärger till barnhemmet. Kent, vår andra svenska, inte så nyfunne, kompis följde också med till barnhemmet för att hälsa på. Så vi åkte tillsammans med honom för att mötas av dubbelt så många barn som vi är vana vid då hälften går i skolan en bit där ifrån och inte kommer hem från vi redan åkt hem på kvällarna. Så det var minst sagt fullt hus. Barnen var i absolut extas. Det var svårt att få dem att stå i kö till målningen och dem var minst sagt förvirrade av att ha fem stycken vita besökare där på en och samma gång. Cathrin från Frankrike tittade också förbi, så gjorde även hennes rumskompis Efraim från Swiss.

Efter några timmar i total kaos med mycket skratt och glada barn så gav vi oss iväg till och åt middag på något coolt ställe där dem brygger sin egen öl. Till vår stora förvånelse och för vår första gång någonsin blev vi mötta av två män med paraply när vi steg ur bilen som följde oss in till entrén. Till vår enorma besvikelse insåg vi snart efter att åldersgränsen för öl var 25 år.. Som tur var var maten gudomlig och den lilla privata rundvandringen vi fick inne på bryggeriet gjorde restaurangvistelsen inte sämre. Nästan så man kunde bortse från den fåniga åldersgränsen. Som sagt, söndagen var en mycket rolig dag och det regnade dessutom.

Vanessa blir en fjäril
Moangi blir en tiger
Ruben valde av alla djur kanin
Mburu lika glad som vanligt, idag som lejon
Vi försökte få Kent att sluta sig till tigergänget, utan framgång..

Idag har Nairobi varit olidligt varmt!

Trotts att Agnes fortfarande är lite förkyld har vi gett oss ut på lite lugna, korta äventyr igår och idag. Igår kväll åkte vi till Buru Buru där vi träffade en svensk tjej som heter Susanna. Susanna jobbar på ett barnhem inte alls långt ifrån där barnhemmet som vi jobbar på ligger. Supertrevlig tjej. Några av hennes kollegor sällskapade oss en stund också.
Agnes och Susanna.
Vi provade ett lokalt öl som heter Tusker. Älskar att det är en elefant på etiketten!
Agnes hittade en själsfrände i Isländska Freja.
Idag har vi varit på The Junction, käkat och kollat bio. Rätt lugnt och skönt. Framför allt eftersom det är det enda ställe i Nairobi vi varit på som har och använder AC. Riktigt härligt för det har varit tokmånga plusgrader här idag.
Vi åt bland annat en av våra Nairobi-favoriter, Chips Masala. Vet inte om det är lokalt eller om vi bara inte stött på det tidigare, sjukt gott i alla fall.
Vi har också köpt super susiga, kenyanska sandaler.
Har man en fet skalbagge i gardinen när man vaknar så... Underbart också att ha en god vän som är snabb med att fotografera det.
Nu blir nästa utmaning att somna i den sjuka värme vi har på rummet just nu. Vi hoppas på regn och blåst i morgon!
Puss och Kram, Sov Gott

Hemma igen

Denna gången är det är det Agnes som åkt på en förkylning och därför spenderade vi gårdagen hemma och tittade på film, läste och drack te med honung. För att komma ut och se solen för ett ögonblick gick vi ner till den söta lilla killen som säljer frukt och grönsaker precis nedanför husets grind för att se om vi kunde hitta något gott att förtära. Där stod vi i lugnan ro och klämde på avacados när det plötsligt kom en flock kossor springandes mot oss. Två sekunder senare var vi omringade, den söta lilla killen som säljer frukten rasande, och kossorna superglada då dem festa loss på hans tomater. En stund senare kom herden och slog bort dem flesta som då smet in i vår grannport som av någon anledning inte var stängd. Så om du är i Afrika, stäng porten för man vet annars inte vad som lurar bakom dörren när man går ut för att avnjuta sitt morgonkaffe. Jag och Agnes tittade på varandra och sa - Hur fan hamnade vi här? Nej det sa vi inte men det var inte riktigt det vi förväntade oss när vi gick ner för att handla frukt med tanke på att detta är ett relativt tätbebyggt område.
På tal om Agnes förkylning är alla Kenyaners förklaring till fenomenet halsont att personen i fråga har fått i sig för mycket damm från luften och druckit alldeles för mycket kalla drycker. Alltså kallt vatten, kall juice - ja allt som kommer från kylskåpet. Vilket vi tycker så otroligt lustigt. Dem dricker aldrig för mycket kalla drycker i förebyggande syfte utan värmer helst vattnet och har juicen och läsken utanför kylskåpet. Till och med på restaurang frågar servitören om man vill ha sin cola/vatten varm eller kall. Tokigt..
I kväll, om Agnes orkar och kan (hon ska undvika kalla drycker hela dagen) ska vi till något biljardställe tillsammans med en svensk tjej vid namn Sanna som volontärjobbar på ett barnhem i närheten av vårt och hennes vänner. Biljardställe i Nairobi - jag är nervös!
I denna stund när jag sitter och skriver vaknar Agnes och sätter sig upp i sängen med ett ryck och säger högt "Näääeee Tintin" och pekar bort på gardinen bakom sängen. Är det inte myggor så är det ödlor, är det inte ödlor så är det bannemig skalbaggar. Nu måste vi få ut den jäkeln, jag önskar att Pumba var här så han kunde äta den..

Hur hamnade vi här?

 

Afrika i all ära, verkligen, men nu har vi tappat räkningen för hur många gånger vi har hamnat i en situation där vi har tittat på varandra och ställt oss frågan ”hur fan hamnade vi här?”.

Den väg vi går hemåt på kvällarna efter en dag på barnhemmet är allt annat än förutsägbar. Förutom alla kommentarer, ordet mzungo, how are yous och hellos (ja, vi tror att uppmärksamheten i engelskaklasserna i skolan var en aning bristfällig för många i området) man får är det faktiskt väldigt roligt. Marknaderna med bland annat torkad fisk, grillad majs, höns, kläder för alla väder, mango, ananas och bananer i massor är en upplevelse i sig. Vi har hittat ett favoritställe där en liten dam säljer frukt ur en skottkärra under ett paraply där vi köper en bit inplastad ananas för 10 shilling, drygt 1kr, för att njuta av på vägen. I mitten av den största marknaden korsar en järnväg där det vanligt vis står en kille och grillar majs, idag även två kvinnor och sålde myggnät. Den ser helt igenvuxen och övergiven ut, dessutom är stånden inte ens en meter ifrån järnvägen på båda sidor där det dessutom står folk och köper grejer inom den metern. Men en dag när vi kom gåendes med en ananas i handen kom det fantamig ett tåg på järnvägen. Det gick dessutom fort och det hängde folk ut från fönstren och dörrarna men sjukast av allt var att dem gick/stod/satt på taket. Där stod vi på första parkett för att se då vi precis var på väg att ta ett kliv ut på spåret när vi till vår enorma förvåning såg ett tåg susa mot oss. Tåget stannade efter en stund och folk började strömma ut ur dörrar, fönster och tak. – Hur fan hamnade vi här?

 

Igår följde vi med ut på en tur för att diskutera och se den mark som ”mom” planerar att köpa tillsammans med en go vän. Diskutera som man gör i Kenya, sätter sig på närmsta bästa plats (i detta fall på kanten av det som grävts ut i en början till grund för huset) och titta ut i tomma intet och vänta på att ett bra förslag ska komma till dem. Tre timmar senare rörde vi på oss för att gå tillbaka mot bilen och åka hem. Inklämda i baksätet tillsammans med två välsatta kenyaner stannade vi en stund senare med ett ”okej, här lämnar vi er, ta nr 36 och hoppa av vid Tuskeys. Det kostar 20 bob, ses imorgon”. Ut kliiver vi till den becksvarta kvällen, till en flock med människor och Matatos som kommer från alla håll. Hittar efter en stund 36 och hoppas för livet att det var rätt nr.  – Hur fan hamnade vi här?

 

Detta är bara två situationer där frågan är värd att ställas och den ställs minst en gång varje dag. Livet i Afrika..

 

Här har ni bilden som inte kom ut igår. Mburu har lärt sig att flirta. Bara en av många bra saker vi lär dem!

Tidigare inlägg
RSS 2.0